Mats Alm
Men tänk om det visar sig att han är oskyldig? För nu går mina tankar över till den den där Gävlekillen vars sambo blev mördad, där det visade sig vara hennes fosterbror och som var kanibal... Den killen han förlorade ju även sin son och efter det att han visades vara oskyldig så fick han ju ändå inte tillbaka sin son.. Nu vet jag inte hur det ser ut i deras liv. Men jag kommer ihåg när det hände att dom flesta av oss trodde att det var han också som hade gjort det.
Är det så bra att vi i sammhället får veta så mycket så fort? -Vi dömmer hårt direkt men sen har vi svårt att ta tillbaka våra dömmar även om vi blir överbevisade. Vad många männsikors liv vi i allmänheten har förstört med våra blickar o våra sätt att bemöta. Om man drar det ett steg längre - När fördommarna når människor inom olika myndigheter! Hur blir det då? Vad kan det få för konsekvenser för andras liv då. Som socialtjänsten i Gävle som omhändertog den här lilla pojken och inte ville lämna honom tillbaka fast pappan var helt oskyldig!
Jag tror vi måste alla vara försiktiga när vi tänker saker om andra, lyssnar på rykten, sprider vidare det man hört eller rynkar på näsan åt någon man möter!
Är kärlek en rättighet hos barn och föråldrar?
Läste i nya mama om föräldrar som inte alltid känner den där rosaskimrande kärleken till alla sina barn på exakt samma sätt.. Älska vi våra barn exakt lika mycket och på samma sätt?
Jag kan med hela handen på hjärtat säga att jag ÄLSKAR mina barn lika mycket! Samtidigt känner jag något mera extra för Felicia 
för hon är min första! Den första som jag någonsin kände att världen stannade och jag mötte kärleken för första gången i mitt liv!! Hur jag blev totalt ett med en främmande liten människa! Hon är den som jag upplevde allt tillsammans med för första gången! Maja 
känner jag också något extra för eftersom hon föddes i v 27 och har varit så mycket sjuk. Jag fick aldrig den där känslan när hon föddes som jag fick med första, när hon kom ut sprang dom direkt med henne. Vi visste inte ens om hon levde eller var död. Sen har vi kämpat mot döden under lång tid för att sen få komma hem och först då börja njuta av henne flera månader senare! Då började vi njuta fullt ut. Hon är den sista och det är sista gången jag upplever allt nu. Hon skänker mig enorm glädje och stor kärlek vandrar mellan oss och vi njuter fullt ut!
Jag har fått turen att uppleva kärleken till min 2 barn på samma starka sätt men med olika början! Jag har blivit en bättre människa av det.
Jag och Felicia pratade mycket om det igår för hon såg det i tidning. Vi läste det och diskuterade hur dom menade och varför vi tror att det kan ha varit på ena eller andra sättet! Hon är mycket klok min stora tjej!
Känsligt ämne..
Men min motfråga - Måste ett barn älska eller ens tycka om sina föräldrar? Måste vi som vuxna älska våra föräldrar? Är kärlek nått som man har att kräva? Om den inte vårdas på ett näringsrikt sätt kan man då ta för givet att eftersom det finns genetiska band att det är lika med kärlek? Ska alla människor ha rätt att skaffa barn? Är våra barn en rättighet eller en gåva? Har man rätt att vara älska eller inte? Om man har en förälder som inte har förmågan, vad händer då med det barnet?
Många tankar...
