carpediemjeanette

Jag känner att min frihet är trängre.. Jag känner mig lite instängd.. Jag behöver skriva av mig men då sårar jag människor runt mig som jag ändå inte har kontakt med och kommer aldrig att ta upp den heller. Ibland så måste man fast det gör ont bryta med människor i sin närhet, släkt el familj. När dom själva inte märker hur sjuka dom är och när man tycker om någon eller när man på nått sätt är förpliktigad att tycka om någon som en nära släkting tex så är det oerhört lätt att man försöker hjälpa den personen gång på gång och tillslut så kör man själv i väggen eller så gör personen ifråga något oförlåtligt och det är vad som hände mig och min familj. Jag kommer aldrig kunna ha den/dom personerna i min närhet eftersom att den/dom inte bara drar ner mig utan min sambo och mina barn. Sen så dog kärleken i samma stund som detta hände! Så jag har förlåtit, varför skulle jag inte? Dom/den personen/er är sjuk och dom/den har inte förstånd att se sin egen sjukdomsbild. Så dom/den vill inte heller ta emot hjälp. Det bekymrade mig under första året att dom/den inte fick hjälp men sen mognade det fram i mig att varje vuxen person är ansvarig för sitt eget handlade så länge som inte har sjukdommar som förhindrar det tänkandet. Det har dom/den inte. Det är hemskt för att jag saknar dom/den inte! Men jag kan inte sakna någon som jag inte har några känslor för... Jag har varit noga hela tiden jag har haft min blogg för att inte hänga ut dom och inte skriva något om att dom ens existerar eftersom att dom inte betyder något för mig känslomässigt men så i dag hände något svårt för mig! En nära mig blev sjuk och vi har alla varit oroliga i dag, vi har bett om änglarnas hjälp, guds hjälp och att alla runt mig ska hjälpa till att be och sända kraft så att det blir bättre! Då ringer en av dom här personerna till en annan anhörig och är upprörd för att ingen har informerat dom. Ja, kanske är det så här det blir när man inte är mottaglig för andra människor.. Man står där ensamen kvar och det är nog ganska kallt att stå där utanför! Jag känner sorg att på dom här åren har inget hänt, ingen utveckling på det känslomässiga och personliga planet.. Ja, jag vet att jag kommer att få onda ögat för detta inlägg men samtidigt jag har inte sakt ett ord på flera år och det man gör tycker jag att man kan stå för - Man ger sig inte på någon så där. Var är då empati för den personen, hans eller hennes sorg och oro? Det visar att man än en gång inte kan se utanför sitt eget känsloliv.

Nu har jag ändå skrivit av mig och det känns bra för mig!

Jag ber till mina skyddsänglar och dina att få beskydd! Att du ska må bättre! Att felet ska hittas så att det blir bra! 

                 Tack för att du finns!
Love u!

Änglar, änglar Ge erat skydd! Använd er gudomlighet!