Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Karin Boyes dikt



För mig är den här dikten en symobol för tonårsperioden...
Fy, jag tycker det här jobbigt och hemskt när jag ser alla dessa klyvna känslor som finns och hur osäkerheten dyker upp på ställen den aldrig har varit på tidigare!

Jag önskar att Felicia hittar en balans snart.. Att hon åter kan se sig själv så som sådan hon är! Go, mysig, duktig, härlig och alldeles underbar! En mammas hjärta spricker ner man ser sin dotter tampas och det finns inte mycket man kan göra...

Du är en  Felicia!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och allt som finns!